Vila i Frid <3

En hjälpande hand,
en trygghet.
Jag hittar tröst i era ord.
Era kommentare, era snälla ord.
Jag kan stödja mig på era ord.
Speciellt tack till Lillan, dina ord,
är min tröst. Jag ville bara ,verkligen
tacka er alla, för den hjälp ni tillför mig med dagligen.
och speciellt tack till dig Lillan, du ger mig så mycket med dina ord.
Tack alla läsare för den hjälpande handen.

/ Jennifer

Det finns två drömmar, den ena är drömmen är den dröm som är så hemsk
 så att jag vill vakna på en gång. Den andra drömmen är den som jag vill forsätta
 drömma om, jag vill aldrig vakna ur den. Du kan vara så levande så jag fortfarande
  tror det när jag vaknar upp ur den dröm, den dröm som vart så levande som det
 vore i verkligheten.  jag hör din röst, dina andetag, hur du rör dig fram,
 hela din närvaro. Där kan jag kramma om dig, jag kan prata med dig
 och jag kan skratta med dig, jag kan göra allt som jag alltid kunnat göra med dig..
När jag vaknar återblickar jag mig åt drömmen, ögonblicket efter inser jag att jag inte
kan ringa dig, jag kan inte komma och ringa på hos dig, jag kommer ändå aldrig få
träffa dig, inte äns om jag stod utan för ditt hus för att hoppas att du kommer ut.
Varför upplever jag bara dessa händelser inne i mina drömmar? Varför måste det vara
en dröm. Låt oss se en bild på dig i tidningen igen där det står att du vaknat upp igen.
Min värsta tanke var att på ett eller annat sätt skulle förlora mina närmsta vänner,
och så händer det på det absolut vidrigaste sätt som jag aldrig kunnat tänka mig.

Fan vad jag saknar dig.. Vår Therese som alltid tog det lungt, som hatade att stressa
Du kunde missa bussar bara för ditt hår inte var så platt, din mamma kunde stå
och påminna dig hela tiden att det var dags att springa ner till bussen.
Du var känd för att vara seg, men älskad för att vara en trogen vän
Den Therese som jag lärde känna som var jätte blyg men som sedan blev allt
mer tuff och vågade ta till sig uppmärksamhet. Den Therese som alltid fanns
för mig, och oss, alla dina vänner och som var familjens underbara Therese.
Som gjorde inbakade flätor på din mamma, skrattade åt din pappas skämt,
Och som hade diskutioner med din bror där du alltid skrattade.

Du kommer alltid att vara saknad av oss alla.
Att jag haft dig som vän under alla år är en gåva.
Det finns ingen som kan vara så lik som dig
Täss! jag älskar dig med ord som inte räcker till

/ din emma

Jag slutter ögonen, jag blundar och försöker se dig, försöker känna igen din doft, försöker känna igen just dig. Just du som aldrig hann bli 16, just du som var min bästa vän. Ständigt försöker jag förställa mig, dig i mina tankar, försöker komma ihåg minder minnen med dig, försöker hela tiden hitta dig igen i mina tankar. Åh Therese, min älskade vän, en förlorad vän, en vän som inte längre är med mig, en vän som jag ständigt innbillar mig att hon behöver mig. Jag behöver dig. Jag vill inte gråta. Jag orkar inte ha ont längre, jag orkar inte knna meningslösheten, ångsten, paniken, skyld, räddslans. Jag vill ha tillbaka min trygghet, min trygghet hos dig, då allt var bra. Mina meningslösa rader på denna blogg får mig att hoppas att du kanske läser det, kanske är du inte bara i mina tankar, kanske sitter du på ett moln med min farfar, kanse var det ödet. Kanse det var förbestämt att jag skulle blir kvar själv. Det ända jag kan göra nu är att vara tacksam för det få åren jag fick med dig, kanske ska jag tacka Gud, Dina föräldrar? Jag tackar dig Therese för att jag fick vara med, jag kan inte beskriva hur mycket den tiden nu i slutändan skulle betyda för mig, jag kan inte förklara hur glad jag är för det jag fick dela med dig. Alla hemligheter, allt prat om framtiden, om flippinerna, om din kusin som du tyckte var så mycket snyggare än dig,  din bror som spelade alldelse för mycket, din pappas sångröst som jag tyckte så mycket om att höra när vi låg och sov och så helt plötsligt kunde man höra inspelningar av din pappa som var i full gång i högtalarna i vardagsrumet. Jag kom ihåg hur ledsen du ibland var när du bråkat med din mamma, jag kom ihåg hur du kramade den där jätte nallen du fick av din mamma i julklapp. Den nallen, som ibland gick i vägen, och ibland när vi skulle sova fick den sitta bredvid, jag kommer ihåg att jag fråga henne varför hon hade en nalle, jag kommer ihåg att hon sa att den var till för att hon skulle krama den när hennes mamma och Therese hade bråkat. Jag kommer ihåg allt, allt , allt finns inte en grej jag har missat. Allt som hända, när det hände, du var alltid mig närvarande även fast vi gick i olika skolor, blev alltid informerad om senaste hemma, om gordon, om sofia eller om dom andra tjejerna. Jag älskade att få höra det, jag älskade att jag kunde umgås med dig utan att behöva göra speciellt mycket. Vissa dagar kunde vi ju bara ligga i min säng och titta på tve hela dagen. Andra dagar kunde jag få för mig att vi skulle cykla eller bada, jag kommer ihåg att du var med på allt förutom att just bada. Hatet mot din mage bara växte och växte, jag kommer ihåg att vi föreslog att vi skulle byta din rumpa mot min mage. Den ända gången jag såg dig bada var på emmas land, annars hade du alltid en handuk runt magen, jätte löjligt tyckte jag, men du uppfattade det som fullt normalt. En speciell sak som jag alltid tittar tillbaka är när vi en kväll gått hem från centrum, jag minns inte vad vi gjorde där, men jag minns att du sa till mig att du så gärna ville gifta dig, ha ett stort brölopp fär alla dina tusen kusiner. Jag kommer ihåg hur bekymmrad du var över att du troligen inte kommer att hitta någon att gifta dig med. Jag svarade som alltid att Therese vad löjlig du är, du är skit snygg, hon svarade alltid med men tänk om, och tänk om jag blir fett. Jag började samtidigt också bli nojig, vi båda fick ångest. Men vi bestämde att vi två skulle gifta oss med varnadra på så sätt skulle ingen bli besviken sa vi. Jag minns ditt ansiktsuttryck, vi båda såg ut som vi just vunnit en miljon skulle jag tro, vi var så töntliga på ett sätt, men ändå viste vi att det fanns en andra chans och vi inte skulle bli gifta. Jag önska nu att du skulle kunna komma ner och gifta dig med mig. 
Ett ljudlöst hejdå kom från dig den fredags kvällen, ett hejdå som idag skulle innebära det sista orden som jag skulle få höra. Vita trasiga jeans som du själv klipp hål i, en vit/blå randig kjol som du gjort till en tröja, tillsammans med ett skärp,ett par bruna skor, och en tun skinjacka var det siata jag skulle få se dig ha på dig. Jag ångrar att vi åkte på fest, ååh vad jag ångrar det, fan. Förlåt.  



(En bild som jag älskar idag, men som Täss hatade då)

En saknad bestående av smärta och sorg
djupt innerst som aldrig kommer ta sig ur.
Varför ska det behöva kännas såhär?

Minnen och bilder är den tröst jag får,
men det räcker inte till.. din närhet
vart är den? jag behöver ju dig Täss

vila i kärlek therese
/ din emma

när du åkte till fillipinerna kändes det som en oändlig tid och allt blev kaos, men man visste att det var tre veckor även fast bara det kändes långt. vi hade aldrig varit ifrån varandra så länge, någonsin. vi pratade i telefon varje dag, jag och felicia bråkade under den tiden och jag insåg då att jag verkligen inte va något utan dig, att jag inte klara mig utan dig, att jag behövde dig. det svåraste är att man har ingen aning om när vi ses igen, om vi någonsin ses igen. varje dag känns som en plåga, man vaknar upp och varje gång är det alltid samma sak, att klara sig genom dagen. vissa dagar är enklare än andra, o vissa dagar är det knappt att man tar sig ur sängen. de dagar man vill försvinna, försvinna med dig. man tänker sig hur livet hade sett ut.

men jag kommer alltid leva med det vetandet att du gjorde mig lycklig, att jag fick träffa dig, dela massvis med underbara minnen med dig, och det är det som gör att jag tar mig igenom dagen.
jag gör det för dig.

En bild berättar mer än 1000 ord,
Täss finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag saknar dig

En väns plötsliga försvinnande är för många en omöjlighet till fortsatt liv.
Plötsligt rivs hela ens tillvaro upp, och saker som tidigare varit så självklara helt plötsligt inte finns längre. Plötsligt drabbas man av en hård sorg istället för en glädjande glädje, plötsligt är man ensam.
Men livet efter Therese har varit svår och har innehållit många svåra dagar, men samtidit är livet efter inte omöjlig. Trotts mitt håll i hjärtat kan jag fortfarande le åt saker vi hittade på, jag kan fortfarande höra henne i mina tankar, jag kan fortfarande föreställa mig typiska kommentarer Från hennes håll, jag kan fortfarande se henne ansikte med den typiska pricken på henne näsa, jag kan fortfarande känna lukten av hennes hår. Therese är inte borta, hon har gått i förväg till den plats vi åter ska mötas.
Men jag sörjer Therese missade tid, jag sörjer de upplevelser som var bestämda, men som nu inte kommer att ske, jag sörjer den missade tiden, men jag vet att din bortgång inte innebär slutet, eller ett mörkt håll, jag vet att vi ses åter.   
Therese vänska har haft så enorm inverkan på mig, Therese kom med det goda, hon var översnäll,  som vi brukade säga. Hon hakade inte upp sig på saker, utan la energi på annat. Therese är en vän som är saknad bland oss alla, men som ständigt är närvarande.  



Therese

Panik, ångest, räddsla hade slagit mig på bara några minuter, 
du var inte bland oss, du var försvunnen. 
Jag sprang till vänster ropa ditt namn så att det eka mellan träden, 
du svara inte, jag börja springa, jag började ropa högre, Therese. Therese?
Jag återvände till platsen där vi tillbringat kvällen, inte många var kvar kanske 5, kankse 6. 
Ett samtal kom, ett samtal som jag hoppades var från dig, men nej displayen visade Gordon, 
Vi har hittat henne. 
Jag sprang, jag grät, jag skrek och jag inbilade mig att hon behövde mig mer än någonsin, Jag sprang, och passerande gråtande vänner. Hon var medveslös, jag ökade farten insåg att något måste ha hänt henne, jag sprang, samtidigt som jag ramla 3 metar ner i den våta marken. En plötslig smärta i ben och armar men inget som kunde jämföras i min desperation av att komma fram till Therese. Jag såg ingen annan, såg bara Therese vita jeans, jag såg henne ligga på en höjd, jag förstod inte varför hon låg ner, jag förstod inte varför någon skulle vilja dig något ont. Jag sprang snubbla över dig, jag såg vad han hade gjort, jag fick panik börjar skrika ditt namn, bad till gud, jag fick panik sprang bort till ambulansen. Ett hat växte, varför tog det så lång tid, jag bad igen, jag intallade mig själv att Gud lyssnade. Men inget kunde lungna ner mig, förutom Therese ena andetag som jag hörde henne ta innan jag försvann, jag vet att hon tog det, det är ingen inbilning. Jag trodde det var vändingen, jag trodde du skulle resa dig och åka hem tillsammans med mig, jag var så säker.
Fortfarande är det där andetaget ett bevis för mig, du levde, och jag vet att du hörde mig, jag vet att du hörde mig skrika ditt namn. Det där andetaget är fortfarande kvar hos mig, du är andetagen jag andas, du är den jag hoppas på att möta efter livet, Men till dess är ditt andetag mitt hjärta.

Din eviga vän; Jennifer

Therese Johansson Rojo hjärta Jennifer Parkheden

Min vän, Min glädje, Mitt bevis, Min solstråle,Mitt skratt, Mitt hopp, Min bästa vän.
Jag saknar allt det där, jag saknar en vän, jag saknar min glädje i livet, jag saknar min varma sol, jag saknar att kunna skratta, jag saknar hopp om livet, jag saknar dig min Bästa vän.

Sorgen kommer vi alltid att bära och de vackra minnena kommer vi alltid att minnas.

vi tänker på dig Täss

hur länge till ska jag gå utan dig? - jo en hel livstid. hur långt nu det blir.
det e helt sjuk straffet de fick, men egentligen hur långt straffet än är - hur ska det få dig tillbaka?
det ända som spelar någon roll egentligen. för jag väntar fortfarande, hur sjukt det än låter. jag väntar på ditt samtal om att du är hemma, du har mycket att berätta så vi tar vår vanliga promenad. det första jag gör när jag ser dig är att ge dig en stor kram, helst en kram så jag aldrig behöver släppa taget om dig. jag längtar efter dig så mycket, har aldrig känt såhär förut, kanske för att jag aldrig förlorat någon, någon så nära, en bästa vän.
jag behöver dig, mer än någon kan ana. mer än någon nånsin skulle kunna förstå.
denna saknaden för någon har nog aldrig existerat, för när en bästa vän försvinner försvinner en del av en själv.
den delen kommer aldrig tillbaka till mig, inte i detta liv i alla fall...

Jag har slutat räkna månaderna, jag har slutat hoppas nu.
Jag vet att du inte är här, men att du är med mig.
Jag vet att du inte är kvar bland oss,
 men jag vet att du föralltid kommer att finnas kvar ivåra minnen. 
Jag sänder en tanke till dig Therese!